Komma åter

(Alfredo Le Pera, översättning Margareta Zetterström)

Jag anar de blinkande ljusen
som i fjärran signalerar min återkomst.

Det är samma ljus
som med sitt bleka sken belyste smärtans djupa stunder.
Och fastän jag inte ville återvända
kommer man alltid tillbaka till sin första kärlek.
Den lugna gränden där ekot sade
”hennes liv är ditt, hennes kärlek är din”,
under stjärnornas gäckande blickar,
de stjärnor som nu likgiltigt ser mig återvända.

Komma åter
med bleknad panna
och tinningar som färgats vita
av tidens snö.
Känna
att livet är en vindpust
att tjugo år inte är någonting
att blicken feberaktigt
irrar omkring bland skuggorna,
sökande efter dig och åkallande ditt namn.
Leva
och inte kunna släppa taget
om det ljuva minne
som åter får mig att gråta.

Jag fruktar mötet
med det förflutna som på nytt flätar in sig i mitt liv.
Jag fruktar nätterna
som invaderas av minnen och tvingar mig att drömma.
Men vandraren som flyr
måste förr eller senare hejda sina steg.
Och även om glömskan som utplånar allt
har krossat min gamla illusion
döljer sig i mitt inre en svag förhoppning,
den enda rikedom mitt hjärta äger.

Komma åter

Fanclub