Utförsbacke

(Alfredo Le Pera, översättning Margareta Zetterström)

När jag genom världen släpade
Skammen över att ha existerat
Och smärtan över att inte längre finnas till,

Hur ofta tillrade då inte,
Under brättet på min hatt,
Från ögat en förstulen tår
Som jag inte kunde stoppa.

När jag drog omkring på vägarna
Likt en paria som ödet
Envisades med att krossa;
Om jag då var svag och blind,
Önskar jag ändå att ni förstår
Det värde som ligger i att
Trots allt våga älska.

Hon var mitt hela liv,
Som en sol om våren,
Mitt hopp och min passion.
Jag visste att i denna världen
Finns inte plats för den enkla glädje
Som mitt arma hjärta känner.
Nu bär jag utförsbacken inombords
Men kan ändå inte begrava
Mina gamla illusioner.
Jag drömmer och längtar tillbaka,
Till den tid som får mig att gråta
Och som aldrig kommer åter…

För att följa hennes fotspår
Tömde jag oförtröttligt
Min smärtas kalk;
Ingen förstod dock
Att när jag gav bort allt
Så lämnade jag var gång
Bitar av mitt hjärta efter mig…

Sorgsen, på väg utför,
Ensam och besegrad,
Vill jag till slut bikta mig;
Om hennes mun än ljög
När hon erbjöd mig sin kärlek
Skulle jag, för hennes trolska ögons skull,
Ändå ständigt ha gett mer…

Utförsbacke

Fanclub